mitt i allt, när man stannar upp så känns de fel att skratta så mycket som jag gör. det känns fel att vara lycklig när jag vet att nästan dem flesta runt omkring mig mår kasst just nu. och ännu värre känns det när jag vet att dem aldrig blir helt hundra. blir ni inte helt hundra, är vi inte heller det. för vi alla är sammanlänkande. sedan flera år tillbaka. 

men jag antar att hur lycklig jag än är, så finns det alltid inom mig. inom oss alla. vi alla kommer komma ihåg just den dagen. bokstavligt talat den värsta dagen i mitt liv. i vårt liv. familj vänner och släkt. den längsta, jobbigaste och obeskrivliga dagen. 

jag kan fortfarande inte förstå det. det känns ibland som att de va senast igår jag såg dig, hörde din röst och kände dina andetag. samtidigt som det känns som att de va en evighets sen vi sågs. som att de var i en annan värld, en annan tid. 

jag talar för många när jag säger att du lämnat ett stort tomrum. ett tomrum som ingen av oss någonsin kommer kunna ersätta för någon. hur mycket vi än försöker med att ingen ska sova själv, så är den grymma sanningen faktiskt så att du aldrig kommer tillbaka. så hur många människor som finns runt omkring så kan det fotfarande kännas ensamt. och det gör det. 

jag saknar dig, så mycket för jag hatar att se dem andra sakna dig så mycket. och jag kan inte göra någonting åt det.