Det absolut värsta jag vet är när saker runt omkring dig förändras till något negativt utan att du kan göra någonting åt det. Du bara står där, ser på när det händer, och det finns absolut ingenting du kan göra för att ändra på det. När du begår ett misstag, så finns de alltid något du lär dig, som att veta vad du ska göra nästa gång något liknande händer. Du blir arg på dig själv och får ångest. Men när saker händer som du inte kan förhindra, vem ska du bli arg på. Ska du bli arg på sjukdomen som tog din pappa, man, bästa vän ifrån dig? Vad gör man när ens närhet bryter ihop, och du fortfarande står där. Pressar fram "det blir bättre" när du vet att det inte hjälper alls. Man vill bara spola tillbaka tiden. Vad skulle jag gjort annorlunda. Så jävla mycket. Jag hade uppskattat dig varje dag. Mitt sista minne utav dig skulle inte ha varit när jag gick till Ica och handlade min favorit saft till dig. Om jag hade spolat tillbaka tiden hade det varit att jag gick upp med saften till dig i ett glas och satte mig bredvid dig. Jag vill bara sitta där. Tala om för dig hur bra du var. Hur mycket din familj älskar dig. Ibland vill jag vara stark och då tänker jag positivt. Men ibland orkar jag inte. Som nu. Jag hatar att du är borta. Jag hatar att jag inte träffade dig mer på slutet. Jag hatar att veta att dina nämaste gråter sig till söms varje natt.
Jag hatar att jag inte kan göra någonting åt dehär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar