Let's put it out there.
Jag vill skriva, men samtidigt kommer jag inte på något att skriva.
Ett halvår. Ett halvt år. 1/2. Den känslan av att du precis fanns här samtidigt som de känns som de var flera år sedan du var med oss.
Bara för du försvann så stannade inte världen upp. Livet fortsatte i samma takt och vissa dagar har nog vi alla känt att vi inte vill resa oss från sängen. Sätta skola arbete vänner på hold on och bara ligga där. Någongång har vi gjort det, bara legat där och tänkt, tänkt tillbaka på dig hur du var hur du lukta var vi gjort tillsammans. Men 95% av gångerna har vi alla rest oss och tagit oss igenom även den dagen. Det har och är fortfarande jävligt tufft utan dig. Man märker vad du gjorde då du fanns här nu när du är borta. Men jag tror ändå att på något konstigt sätt har det lett till något bra, vi alla har verkligen lärt oss att uppskatta varandra. Vi prioriterar att gå på varandras matcher, sätta oss in i allas vardag och vissa dagar går det väldigt bra.
När jag gör saker som jag vet du brukade göra så tänker jag oehört mycket på dig. Det vet jag att vi alla gör. Jag vet du ser hur dina söner kämpar för varje dag som går, kan ibland inte förstå var dem får sin energi ifrån, men dem gör det - för dig.
Jag talar för alla oss när jag säger att vardagen blir aldrig sig lik utan dig, men den blir bra.
Vi saknar dig.